Ett halvår och några dagar sedan

Alla har redan pratat om det, men jag vill ändå skriva något om en dag för ungefär ett halvår sedan. Först sitter jag och zappar på teven, och ser bilder från något som ser ut som … en krigszon. Glas, damm, kaos, panik. Jag började förstå att det handlade om Oslo, och var i stan det var. Insåg att jag hade vänner som utan tvekan kunnat vara där. Det mest skrämmande var kanske inte vad som hade hänt, utan att ingen verkade veta. Okunskap är skrämmande.

Det kom funderingar om vem som låg bakom, terrororganisationer nämndes på teven och min pappa sa något i stil med ”njae, det här känns mer som någon högerextrem, sättet det är gjort på”. Kanske en halvtimme senare kom det som bekräftade både tragedin och vilken typ av åsikter som låg bakom: AUFs sommarläger var under attack.

Någonstans där blev det hela också personligt. Om jag skulle formulera min attityd kring terrorattentat (något som vissa av mina vänner är ärligt och uppriktigt rädda för) skulle det vara något i stil med ”det är hemskt, men jag kan inte göra något åt det och sannolikheten är så låg att det inte skrämmer mig”. Jag kan på något sätt inte vara rädd för att existera, vilket är det enda ‘kravet’ för att bli utsatt för en slumpmässig terrorattack. Men; helt plötsligt kände jag mig … personligt utsatt. De här ungdomarna dog för att de tyckte och kände ungefär som jag. Som blond, heterosexuell man i västvärlden är det inte helt vanligt att vara en utpekad måltavla, men helt plötsligt blev jag det på grund av mina åsikter.

Att sedan se diskussioner där resonemanget var av typen ”men utan invandring hade han ju aldrig blivit så arg att han skjutit och sprängt” fick mig att gå i taket. Det räckte inte att socialdemokratin förlorade en generation i Norge, den skulle dessutom få åtminstone en liten del av skulden.

Och nu sitter vi och försöker få skytten att klassas som sjuk, så vi slipper ta tag i vår självbild. Så vi slipper fundera hur samhället ser ut när människor med åsikter om att utrota en hel religion upplever sig ha stöd av det. Så vi slipper rannsaka oss själva.

En kort kommentar om nätet

När man sitter hela dagen vid inte en, utan två datorer, och vid hemkomst har ”kolla igenom Reader-feeden” som stor punkt för kvällens aktiviteter, så kan man kanske se över sina datorvanor. Kanske.

En återupptäckt

Efter en helg med 20 timmar CAD-och-peka-på-motor klickade jag på min Melissa Horn-spellista på telefonen och återupptäckte henne. Eller återupptäckte, det var inte två månader sedan jag såg henne här i Linköping men det känns så. Jag gillar verkligen melodierna, och texterna är … lagomt bittra, kan man väl kalla det. Jag gillar texter om att inte vara lycklig, på något sätt känns de som en påminnelse om att allting inte är eller kommer att vara perfekt. Det gör att jag känner mig lite lugnare inför framtiden, med allt vad den innebär av exjobb, arbetsansökningar och den där grejen som tydligen kallas ”att bli vuxen”. Låter sjukt skrämmande.

De senaste dygnen

De senaste dygnen har många timmar lagts i olika CAD-verktyg. Jag har byggt detaljer till bilen ELiTH Racing bygger, och bollandet mellan skisser, enskilda komponenter i dator och filen med hela bilen är väldigt häftigt. Vi ansökte om att få vara med i Formula Student på Silverstone igår, och nu är det bara att vänta. Vänta och bygga. Bilen är nästan klar, vilket gör alla justeringar väldigt intressanta eftersom de påverkar minst tio andra saker.

I övrigt har föreningen fått tillgång till lokal och kläder under den senaste veckan. Jag blir mer och mer lugn i insikten om att jag inte är ovärderlig för föreningen längre, att det här löser sig utan mig också. Lite vemodigt, men också väldigt skönt.

Aotomtaotom?

Det var en gång, för länge sedan, en vän till mig som frågade varför jag använder namnet Aotomtaotom för Twitter och den här bloggen. Jag lovade att svara just på bloggen, och ja … det har inte hänt. Förrän nu!

Först kan jag berätta ursprunget till namnet. Ao’tom Tao’tom är en låt (sång?) av bandet Euskefeurat, och namnet ska vara taget från en gammal vävarvisa med samma refräng. Betydelsen är ”ned och uppåt”, om jag förstår mina googlingar rätt. Det finns lättare saker att söka på än norrländska folkrockband från 80- och 90-talet.

Sången handlar om gamla tant Sara, som sitter vid sin vävstol och väver en trasmatta av gamla tyger hon sparat, och hon minns varje remsas ursprung och historia. Det är byggnader som försvunnit, barn som dött och älskade som gjort detsamma. Någonstans övergår det från en vävarvisa till en livshistoria, och den där trasmattan är kanske det sista Sara gör. Hela hennes liv finns i den, och den ska barnen och barnbarnen ha.

Så vad är då poängen? När jag startade Twitter-kontot (som kom innan bloggen) var det tänkt att vara ett ”författarkonto”, och jag gillade parallellerna mellan författande och just vävningen Sara gör. Jag har så ofta fått frågan ”men är jag med någonstans då?” Mitt svar brukar vara ”ja, men inte som just dig. Det finns delar av dig i säkert tio personer, och minst tio andra personer i de som du finns i. Ingen är exakt som i verkligheten, men så klart finns det spår av de personer jag mött och pratat med”. De personer jag beskriver brukar vara som trasmattor, de är delar av mig, delar av den jag skulle vilja vara, en liten bit tevekändis, en stycke romanfigur, tre eller fyra filmrollfigurer, mina föräldrar och vänner och säkert en historia jag läst någonstans på nätet. Ingen är helt sig själv, men jag skulle ljuga om jag säger att jag hittar på allting jag skriver från tomma intet. Trasmattan är en bra metafor, är den mindre vacker för att varje liten remsa kommer från någonting annat från början, eller handlar det om hur de används just här?

Men kontot och sedan bloggen blev kanske mer designinriktat, och jag tycker att liknelsen fungerar där också. Det är väldigt sällan något helt nytt skapas, och inte ens då är varje litet pennstreck helt nytt. Som sagt läser jag boken om Steve Jobs just nu, och där skrivs en hel del om Jobs fascination för Brauns enkla designspråk. Detta flyttades över till Apple, och blev något helt nytt där. Vi har alla ett ursprung och vi är till stora delar summan av våra erfarenheter, konsten är att använda dem på ett intelligent och lämpligt sätt.

Sedan ska det ju faktiskt inte glömmas bort att just Ao’tom Tao’tom är en väldigt bra låt, som har en vacker ton och åtminstone griper tag i mig. Det är rätt bra det också.

”Nu tycker du säkert att jag är löjlig, men helst av allt vill jag bli författare”

Citatet är om jag minns rätt från Fucking Åmål, men det är inte det som är poängen. Det är drömmen om att få berätta en historia.

Egentligen har jag nog viljat skriva så länge jag minns. Någonstans, på någon dator, finns det sparade inledningar till romaner som måste vara från någon gång sent mellanstadium – tidigt högstadium. Jag kom väl antagligen inte mer än en sida eller två, men jag började och försökte och hade nya idéer varenda gång. Det var kanske där problemet låg …

Under gymnasiet och efter gick jag några skrivkurser, tyckte de var ett bra komplement till min annars väldigt matematiktunga skolgång. Jag ville skapa något, historier minnen prylar bilder, och jag brydde mig inte riktigt om hur. Den där kreativa ådran är kanske något som aldrig går ur, eller som någon kommer undan; det gäller bara att hitta formen för det.

Jag försökte också skriva en roman tillsammans med en bekant, men det fungerade inte och jag har egentligen inget romanprojekt på gång just nu. Jag har tio.

Det där kräver lite av en förklaring, och jag ska göra mitt bästa: när romanprojektet havererade, lade jag ned allt skrivande några månader. Jag ville att min historia skulle vara min, inte vår som jag yxat till eller en historia fylld av hämndbegär. Om jag nu tog chansen att skriva själv, skulle jag göra det ordentligt. Så jag skrev ingenting, eller väldigt lite, hela våren och fram till slutet av sommaren. Då hittade jag något, och helt plötsligt satt jag på altanen hemma hos föräldrarna varje kväll och skrev i mitt anteckningsblock två timmar per kväll, små  korta kommentarer och brottstycken av dialog. När jag kom hem satte jag mig att försöka skapa något av detta, och insåg att det spretade väldigt mycket. Det fanns alldeles för många historier för bara en roman, eller ens två. Jag må vara ett fan av Per Nilssons ungdomsböcker som väver samman flera personers öden, men det här hade bara blivit larvigt. Någonstans i bakhuvudet fanns ett minne från planerna om det stora romanprojektet, som jag och min bekanta hade brutit upp, och tillsammans med fascinationen för Nilssons förmåga att låta inte bara liven för personerna i böckerna flätas samman, utan också låta detaljer från tidigare böcker dyka upp. Det kan vara en morgon på ett torg, som nämns i tre eller fyra romaner, ur varje persons synvinkel. Inga stora saker, bara en slags vänskaplig hälsning till de trogna läsarna. Jag älskar sådana små detaljer, och funderade på hur jag skulle göra detta på ett snyggt sätt.

Därför finns nu tio (ja, 10) utkast till berättelser på min dator, tänkta att skrivas som … inte en serie, men en samling berättelser om personer som ibland korsar varandras liv. Kanske är de bara personen efter i kön, kanske är de hjältarna som räddar livet på någon, kanske syns de bara i periferin på en promenad över ett torg. Jag tror jag vet vilken historia jag ska börja med, vilken som kanske ligger mig närmast om hjärtat, och sedan får vi se hur det går. Förhoppningen är att skriva om väldigt olika personer, och olika teman, och se vad som händer när de skapas tillsammans.

Självklart kommer någon bok bli klar innan de andra, men om de skapas med varandra i åtanke, finns möjligheten att baka in små detaljer som förhoppningsvis gör det väldigt roligt att läsa.

En bok jag läser

Jag har börjat på boken om Steve Jobs, och är helt fascinerad.  Beskrivningen ger att Jobs gör ungefär allting fel som går att göras som ledare, men ändå får med sig osvikligt lojala medarbetare. På något sätt skapar han ett ”vi”, men med medel som skulle få vilken normal människa som helst att sluta eller gå in i ett självskadebeteende.

Beskrivningen ”geni och galning” stämmer nog in här, ett marknadsmässigt geni och en social mardröm. En person som jag verkligen skulle ha viljat arbeta med, och samtidigt hatat varje minut i samma rum som.

Fast det jobbigaste är kanske att jag känner igen vissa detaljer i mig själv …