Kreativitet i realiteten

Ännu ett gammalt inlägg, minimalt redigerat för ökad läsbarhet.

På något sätt vill jag få det här att ha med kreativitet att göra, och det stämmer nog också.

Nya kurser inleddes idag, bland annat en i träteknik. Projektet i kursen är att formge och konstruera en pall, med vissa olika förutsättningar och för vissa miljöer. I gruppen bestämdes att vi imorgon ska planera projektet och gå igenom våra första idéer, för att med en gång få ut en nollpunkt att arbeta ifrån. Så långt bakgrundsfakta.

I genomgången nämndes någon gång “väggen”, ett ord som startade en tankekedja hos mig. Jag tänkte på vad jag har hängandes på väggarna; några plancher, släktingars tuschteckningar och en spegel en vän målade åt mig. Jag har alltid gillat den målade spegelns uttryck, ljuseffekterna och hur motivet ändras fullständigt beroende på var i lägenheten jag befinner mig. Om man kunde göra något med pallen som återskapade just det, ljusspeglingen? En gammal skiss av en bordslösning i en arkitekturbok från mitt jobb gav en idé om att använda vikväggsprinciper, och jag började skissa. Snabbt upptäckte jag att skissandet inte gav en bra uppfattning av det jag ville visa; flexibiliteten. Hur visar jag den? En enkel kartongmodell, gjord av tre arkdelar som tejpats ihop med markeringstejp, visade egenskaperna jag letade efter. Jag kunde till och med, med hjälp av tejpen, testa att ha en tidningsficka i sitsen. Efter en kvart hade jag helt “plötsligt” en modell som på ett bra sätt visar min grundtanke. Formen är mycket grov, och har inte fått någon tanke alls, eftersom jag inte har någon idé där ännu. Det får bli något vi alla kan gå vidare med om gruppen gillar min idé under morgondagens möte.

Här plockade jag alltså upp ett ord, egentligen inte viktigt för uppgiften, från den muntliga briefen, skissade grovt, gick till egna erfarenheter för att hitta ett grunduttryck, återgick till skissandet, hittade en gammal idé som fungerar på ett nytt sätt i den här implementeringen, anpassade idéen i snabba skisser och gick över till tidig prototypmodellering, att använda för diskussioner och vidare skissarbete. Arbetsmetoden är inte logisk, den är iterativ med “utsvävningar” i olika riktningar och nya intryck.

Arbetar man själv, tror jag det här är ett lätt sätt att arbeta: hitta din favoritmetod att arbeta i, och gå ifrån och kom tillbaks till den regelbundet. Då kommer du att få ut mer av de andra metoderna du använder också. Det här arbetssättet är definitivt inte en garanterad framgångsmetod för att kunna få fram sin idé (kom ihåg att den här metodiken inte är beroende av om jag får positiv eller negativ kritik för idén imorgon; jag har presenterat min idé på ett fungerande sätt) men jag tror att den kan vara en att testa. Gör om, gör om, gör om, gör om, gör förhoppningsvis rätt någon gång, ungefär. Jag är inte så militärisk av mig.

Aotomtaotom?

Det var en gång, för länge sedan, en vän till mig som frågade varför jag använder namnet Aotomtaotom för Twitter och den här bloggen. Jag lovade att svara just på bloggen, och ja … det har inte hänt. Förrän nu!

Först kan jag berätta ursprunget till namnet. Ao’tom Tao’tom är en låt (sång?) av bandet Euskefeurat, och namnet ska vara taget från en gammal vävarvisa med samma refräng. Betydelsen är ”ned och uppåt”, om jag förstår mina googlingar rätt. Det finns lättare saker att söka på än norrländska folkrockband från 80- och 90-talet.

Sången handlar om gamla tant Sara, som sitter vid sin vävstol och väver en trasmatta av gamla tyger hon sparat, och hon minns varje remsas ursprung och historia. Det är byggnader som försvunnit, barn som dött och älskade som gjort detsamma. Någonstans övergår det från en vävarvisa till en livshistoria, och den där trasmattan är kanske det sista Sara gör. Hela hennes liv finns i den, och den ska barnen och barnbarnen ha.

Så vad är då poängen? När jag startade Twitter-kontot (som kom innan bloggen) var det tänkt att vara ett ”författarkonto”, och jag gillade parallellerna mellan författande och just vävningen Sara gör. Jag har så ofta fått frågan ”men är jag med någonstans då?” Mitt svar brukar vara ”ja, men inte som just dig. Det finns delar av dig i säkert tio personer, och minst tio andra personer i de som du finns i. Ingen är exakt som i verkligheten, men så klart finns det spår av de personer jag mött och pratat med”. De personer jag beskriver brukar vara som trasmattor, de är delar av mig, delar av den jag skulle vilja vara, en liten bit tevekändis, en stycke romanfigur, tre eller fyra filmrollfigurer, mina föräldrar och vänner och säkert en historia jag läst någonstans på nätet. Ingen är helt sig själv, men jag skulle ljuga om jag säger att jag hittar på allting jag skriver från tomma intet. Trasmattan är en bra metafor, är den mindre vacker för att varje liten remsa kommer från någonting annat från början, eller handlar det om hur de används just här?

Men kontot och sedan bloggen blev kanske mer designinriktat, och jag tycker att liknelsen fungerar där också. Det är väldigt sällan något helt nytt skapas, och inte ens då är varje litet pennstreck helt nytt. Som sagt läser jag boken om Steve Jobs just nu, och där skrivs en hel del om Jobs fascination för Brauns enkla designspråk. Detta flyttades över till Apple, och blev något helt nytt där. Vi har alla ett ursprung och vi är till stora delar summan av våra erfarenheter, konsten är att använda dem på ett intelligent och lämpligt sätt.

Sedan ska det ju faktiskt inte glömmas bort att just Ao’tom Tao’tom är en väldigt bra låt, som har en vacker ton och åtminstone griper tag i mig. Det är rätt bra det också.

Måndagsvideon

Dagens video handlar om IDEO, och produktutveckling i kortform. Allt går inte att visa eller berätta på åtta minuter, men den är ändå mycket informativ och väl värd att se: