Favorit i repris: helgens album

Vi tar upp en gammal favorit igen, helgens album. Den fanns med i den förra, korta iterationen av bloggen som fanns under tidig höst och sedan försvann.

Vilket blir då helgens album? Kanske ingen skräll egentligen, men jag rekommenderar Bon Ivers senaste album Bon Iver. Det är drömsk musik, vacker och skör på ett sätt som får mig att tänka på Sigur Ros. Visst finns drag av Pink Floyd och Camel också, men de äldre artisterna saknar i mitt tycke vissa drag av pop och rock i sina mer orkestrala låtar. Bon Ivers låtar flyter in i varandra, och blandningen mellan dist och harmonier får mig att vilja lyssna utan att bli varesig stressad eller otålig. Såklart är det inte låtar för alla tider på dygnet, men … jo, jag gillar dem varje tid på dygnet. Det är alltid bra att hitta lugnet.

It’s a hard knock life

Ni vet såna där dagar när man går från sängen till soffan, pallar upp sig med datorn och en god bok om chassiteknik, och sedan bara myser hela dagen? En sån dag har jag haft idag.

En fin gräns

När man skriver, blir tonen i texten väldigt viktig. Gränsen mellan komik och tragedi är ibland inte ens tunn, utan hårfin. Tänk ett scenario där ett bröllopstal spårar ur; det kan bli allt från höhö-komedi till Norénskt drama bara genom små små förändringar. Det slog mig när jag såg ett HIMYM-avsnitt (det med efterspelet till Barneys och Robins one night stand), där manusförfattarna till och med lyckades hitta något däremellan, en ton där man skrattar och blir berörd. Helt plötsligt insåg jag hur svårt det egentligen är att skriva bra.

 

Ett halvår och några dagar sedan

Alla har redan pratat om det, men jag vill ändå skriva något om en dag för ungefär ett halvår sedan. Först sitter jag och zappar på teven, och ser bilder från något som ser ut som … en krigszon. Glas, damm, kaos, panik. Jag började förstå att det handlade om Oslo, och var i stan det var. Insåg att jag hade vänner som utan tvekan kunnat vara där. Det mest skrämmande var kanske inte vad som hade hänt, utan att ingen verkade veta. Okunskap är skrämmande.

Det kom funderingar om vem som låg bakom, terrororganisationer nämndes på teven och min pappa sa något i stil med ”njae, det här känns mer som någon högerextrem, sättet det är gjort på”. Kanske en halvtimme senare kom det som bekräftade både tragedin och vilken typ av åsikter som låg bakom: AUFs sommarläger var under attack.

Någonstans där blev det hela också personligt. Om jag skulle formulera min attityd kring terrorattentat (något som vissa av mina vänner är ärligt och uppriktigt rädda för) skulle det vara något i stil med ”det är hemskt, men jag kan inte göra något åt det och sannolikheten är så låg att det inte skrämmer mig”. Jag kan på något sätt inte vara rädd för att existera, vilket är det enda ‘kravet’ för att bli utsatt för en slumpmässig terrorattack. Men; helt plötsligt kände jag mig … personligt utsatt. De här ungdomarna dog för att de tyckte och kände ungefär som jag. Som blond, heterosexuell man i västvärlden är det inte helt vanligt att vara en utpekad måltavla, men helt plötsligt blev jag det på grund av mina åsikter.

Att sedan se diskussioner där resonemanget var av typen ”men utan invandring hade han ju aldrig blivit så arg att han skjutit och sprängt” fick mig att gå i taket. Det räckte inte att socialdemokratin förlorade en generation i Norge, den skulle dessutom få åtminstone en liten del av skulden.

Och nu sitter vi och försöker få skytten att klassas som sjuk, så vi slipper ta tag i vår självbild. Så vi slipper fundera hur samhället ser ut när människor med åsikter om att utrota en hel religion upplever sig ha stöd av det. Så vi slipper rannsaka oss själva.

En kort kommentar om nätet

När man sitter hela dagen vid inte en, utan två datorer, och vid hemkomst har ”kolla igenom Reader-feeden” som stor punkt för kvällens aktiviteter, så kan man kanske se över sina datorvanor. Kanske.

En återupptäckt

Efter en helg med 20 timmar CAD-och-peka-på-motor klickade jag på min Melissa Horn-spellista på telefonen och återupptäckte henne. Eller återupptäckte, det var inte två månader sedan jag såg henne här i Linköping men det känns så. Jag gillar verkligen melodierna, och texterna är … lagomt bittra, kan man väl kalla det. Jag gillar texter om att inte vara lycklig, på något sätt känns de som en påminnelse om att allting inte är eller kommer att vara perfekt. Det gör att jag känner mig lite lugnare inför framtiden, med allt vad den innebär av exjobb, arbetsansökningar och den där grejen som tydligen kallas ”att bli vuxen”. Låter sjukt skrämmande.

CAD

Sista racet för att få färdigt produktionsunderlaget i helgen, vilket kommer innebära en massa timmar i CAD. Jag misstänker att det kommer bli mycket av det här, det här och faktiskt en hel del av det här. Förhoppningsvis får ni också se några bilder på hur åtminstone någon del kommer att se ut.

Ingen av er som har något tips på grepptejp förresten? Jag letar efter en riktigt bra sådan.